En dikt till de rädda!

Detta är en dikt, till de rädda, faderslösa, som inte kunnat orka hävda sig, inte ens lite! Det här är en dikt till dem. Det här är en dikt till de som inte orkar se, de unga, vackra, fantastiska människorna, i bilderna på datorn, som ofta sänds många troligtvis ovetande live, direkt från nära, det är en dikt, riktad till deras otillräcklighet, för dessa äckliga stackare är ju oftast också människor.

 Det de har, och det de får, av det som de kan få se, live, eller vad det nu är, är inte ens en förolämpning mot otillräckligheten, för de som är med på filmerna, de är ju ofta, de unga, starka, vackra, självsäkra, de som dessa varelser, för det är ju det de är, dessa där på det som nog tyvärr, sänds ofta direkt, ena parten säkert oftast ovetande, det är ju varelser de med, trotts allt.

 Detta är en arg, otillräcklighetens förolämpad äldre herre, som är för stolt för att utnýttja er, även om han ibland, skulle vilja, våga, orka, att han, den äldre herren, skulle vilja vara parningsbar han med, att han skulle vilja kunna, orka vara parningsbar och attraktiv han med, även om han oftast, och troligen de facto, faktiskt under resten av sitt liv, alltid kommer att vara bara detta, bara vara detta, en äldre passé herre, som faktiskt nästan aldrig haft detta. För en dag är det för sent. En dag, tar slutet vid, efter ett liv utanför. En dag, är det bara rädslan och ensamheten kvar.

Faktiskt!  

Faktiskt, har jag aldrig faktiskt varit sedd som parningsbar och attraktiv, faktiskt. Detta är en dikt till alla dessa, de räddaste av de rädda! Faktiskt! Robert Naverstam, 2019 i slutet av december, runt jul.